Då och nu

Åren går och barnen börjar bli stora. Freja fyller 8 år i år och går just nu i första klass. Pojkarna blir 4 år i höst och växer så det knakar. I höstas flyttade vi ner till Skåne igen, tro det eller ej, och har hittat ett lugnt och skönt liv i ett mysigt radhusområde. Jag har fått jobb som engelsklärare på ett gymnasium inne i stan och trivs som fisken i vattnet och dagarna rullar på. Faktum är att tiden går så fort att det är svårt att hänga med. Jag ser ju att barnen blir äldre, men jag känner inte att jag själv åldras.

 

Kroppen tog mycket stryk av graviditeterna och jag lider fortfarande av sviterna, men jag inser att det nog kommer att vara så och det känns ändå ”okej”. Med tanke på resan vi har bakom oss, kunde det ha varit så otroligt mycket värre. Vi fick tre guldklimpar! Vi är en solskenshistoria!

 

Efter snart 12 år tillsammans kommer vi nu att gifta oss i sommar, så vi är mitt uppe i planeringen nu. Det är en helt annan cirkus som vore värd att blogga om!  Men roligt är det!

Livet med tvillingar

Nu har jag inte skrivit på en evighet. Jag har väl egentligen varken haft tid, ork eller lust. Livet rullar på, motgångar och medgångar, regn och solsken. Mamma har klarat sig igenom sin cancerbehandling, men hälsan är inte som den en gång var och det kanske man inte kan förvänta sig heller? Jag har, sedan i januari, studerat färdigt på universitetet och väntar in min lärarexamen som borde komma med posten när som helst nu. Under tiden arbetar jag med mina översättningar och funderar på nästa steg. Pojkarna är en glädje och ett äventyr. De är 1,5 år nu och har nyligen lärt sig att gå (och springa). De utforskar världen med stor iver och storasyster hejar på. Lägenheten har blivit för liten, så vi tittar på andra alternativ och hoppas på att få tur inom kort. Freja börjar i skolan till hösten. Kan inte riktigt förstå hur fort tiden har gått, det känns som om det var nyss vi kämpade med att få henne. Men hon är en stor tjej nu med mycket skinn på näsan.

Och livet på andra sidan… Ja, det är som livet är: blandad kompott. Ibland har vi bra dagar och ibland mindre bra, men över allt det vardagliga vilar ett lugn. Det är ett själsligt lugn och en känsla av att vara klar. Vi har kunnat lämna barnlöshetsträsket bakom oss en gång för alla – och det är en fantastisk känsla. Vi kommer väl kanske alltid att bära erfarenheten med oss, men vi har lämnat sorgerna bakom oss. Kanske är det positivt att vi inte hinner tänka så mycket på det längre, barnen kräver all vår tid och uppmärksamhet, och på kvällen när de har gått och lagt sig är man så mentalt slut att man liksom inte riktigt orkar gräva ner sig i det som har varit. Nuet tar helt enkelt alldeles för mycket tid och ork. Och det är något bra. Det finns ingen anledning att dröja sig kvar i något som är svårt och jobbigt när man inte behöver det längre. Men glömmer gör man ju så klart inte. Tunneln var lång och mörk, men nu är vi ute på andra sidan och försöker njuta så mycket vi bara kan av solskenet.

Förut var det Vägen till ett barn som präglade våra liv, nu är det Livet med tvillingar och Freja.

Det närmar sig slutet…eller början

Tiden går och pojkarna är redan över två månader gamla. Allt har gått bra och allt går bra, men varje minut av varje dag är fullspäckad så det återstår väldigt lite egentid och den egentid som ges präglas mest av trötthet. Men pojkarna är underbara, glada och fantastiskt söta. Freja älskar dem och tycker om att hjälpa till med att ge dem nappen och liknande när de är ledsna. Hon tar det ganska bra att de tar mycket tid och plats och när hon blir frustrerad går det ut över oss och inte dem, så bättre hade vi inte kunnat hoppas på. Othello har också anpassat sig över förväntan. Han har inte bara accepterat pojkarna, han har tagit dem till sig på ett sätt han aldrig gjorde med Freja. Så det känns bra med det mesta just nu. Jag har ett lugn inom mig som jag tidigare har saknat, även om vissa dagar så klart kan vara jobbiga/krävande. Än så länge är vi föräldralediga båda två, men i januari börjar F att jobba igen. Det känns helt okej, men jag lär inte få mycket gjort om dagarna.

Snart är det dags att börja fundera på dop och var det ska hållas och givetvis slits det i oss från olika håll. Hur vi än gör blir nån besviken. Det lutar väl åt att vi får strunta i de andra och gå på vad vi själva vill – om vi bara kunde komma överens.

Med andra ord går livet vidare – i en rasande fart! Vi har lämnat barnlöshetsträsket bakom oss för gott och påbörjat en ny resa som trebarnsfamilj. Hur mycket tid och ork som kommer finnas för att blogga vet jag inte. Huvudsyftet med bloggen är ju borta, likaså behovet av att ”skriva av mig”. Jag fungerar inte längre som stöd för andra barnlösa och jag har nog ingen lust att bli ännu en föräldrablogg. Så jag får fundera lite på hur jag vill göra nu, vad som kommer att hända med bloggen. Vägen till ett barn blev vägen till tre barn och just den vägen har nu nått sitt slut och öppnat upp för en annan väg. Slutet på en mycket lång resa och början på en annan.

Underbart

Jag har lyckats dra på mig 40 graders feber och mjölkstockning, men bortser man från det har jag aldrig varit lyckligare. Återkommer med längre inlägg när jag mår bättre igen.

Förlossningen

Igår åkte vi alltså in för igångsättning klockan 12. Efter diverse kontroller, lunch och planerande stack de hål på Williams säck kl. 16:06. Värkarbetet satte igång på en gång och sen gick allt av bara farten. Tyvärr var britsen jättehård, vilket var mer än mitt stackars bäcken klarade, så till slut satte vi in en epidural. Det hjälpte väl sisådär men i kombination med lustgas gick det ändå hyfsat.
Kl. 20:28 föddes William på tre krystvärkar och han vägde 3195 g och var 48 cm lång. Lillebror Alexander kom på en krystvärk 9 min senare, kl. 20:37 och vägde 2880 g och var 47 cm lång. Bara minuter senare kom moderkakan ut. Deras hade växt ihop så det såg ut som en moderkaka med två navelsträngar. F klippte av Williams och jag klippte av Alexanders.
Förutom att jag förlorade två liter blod gick allt som en dans. Båda pojkarna mådde bra och jag repade mig fortare än efter Freja. Efter ett par timmar fick vi därför flytta upp till BB och där är vi nu. Både pojkarna och jag har lyckats göra våra behov och de suger fint på brösten så mjölken har börjat rinna till, så i morgon får vi åka hem. Så skönt!

Dagen D

Ja, det blev lite snabba bud idag. Var inne på specialmödravården vid 10-tiden och fick tid för igångsättning klockan 12. Så nu ligger jag på förlossningen och väntar på att bli igångsatt. Med lite tur är pojkarna ute till kvällen…

38+0 – kontroll hos barnmorskan

Fortfarande inga bebisar, de tycks trivas alldeles för bra inne i magen. Själv vill jag få ut dem nu, helst igår. Men men, det styr ju inte jag. Var hos barnmorskan idag i alla fall och diskuterade igångsättning och vi har fått tid till specialmödravården på Huddinge lasarett på fredag morgon för att diskutera det med överläkaren där. Med lite tur fattas ett snabbt beslut och då kanske vi kan dra igång förlossningen till helgen. Jag hade ju hoppats på igångsättning på fredag, men så blir det nog inte om inte herrarna behagar komma ut utan hjälp då. Så på fredag vet vi mer… Just det, kollade Smäll-Fet-måttet idag också och det låg på imponerande 40!

Total viktuppgång hittills: 7,5 kg.

Nothing yet…

Idag hann jag klart med Alexanders filt också, så nu är allt verkligen färdigt inför förlossningen. Givetvis var den barnfria helgen mer fri från förvärkar än några andra dagar på sistone och nu börjar det bli jobbigt att vänta. Har fått svårt att ens ta mig fram hemma och det gillar jag inte. Dessutom har magen klappat ihop. Ska prata med min barnmorska i morgon angående eventuell igångsättning och så måste vi boka in nytt ultraljud den här veckan trots allt. Det börjar kännas som om de aldrig behagar komma ut…

Babyfilt 1

Idag blev jag äntligen färdig med Williams babyfilt. Nu återstår ”bara” Alexanders (om jag hinner, annars får jag göra färdigt den efter vi kommit hem från sjukhuset). Det är inget proffsjobb och den har gjorts med tunnelseende och flimmer för ögonen, men på det stora hela är jag ändå ganska nöjd… Mörkt turkos med vita stjärnor på ena sidan och vit med ”pluppar” och broderat monogram på andra sidan.

37+2

Kul. Skrev ett lååångt inlägg som bara försvann när jag publicerade det. Suck.

Ja, ja. Här är i alla fall en bild på magen nu i vecka 37+2, samma dag som då Freja föddes. Igår kväll hade jag värkar var 10:e minut, så vi satt redo att åka in, men efter några timmar blev det allt glesare mellan värkarna och vid midnatt gav vi upp och gick och lade oss. Inget hände under natten, utöver det vanliga, och idag har jag ännu inte känt av speciellt mycket. Ytterligare en bit av slemproppen har lossnat så vi hoppas att det drar igång nu. Pratade med pappa så att han stod på stand-by igår och de kommer att ta Freja i helgen oavsett om det drar igång eller inte, så det känns jätteskönt att slippa tänka på hur vi ska lösa den biten om förlossningen nu drar igång. Gör den inte det, så får vi i alla fall en helg där vi kan rå om varandra lite och förbereda oss inför förlossningen. Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att ta Othello i helgen så att vi får vara helt fria, för i så fall kan vi ju bara åka rakt in om nåt händer, men som vanligt vill hon helst inte. Det gör mig ledsen att det inte är självklart att hjälpa till, men det är bara att gilla läget. Vi får göra det bästa av det vi har och om de inte ändrar sig och tar honom, så får vi vara beredda att göra som när Freja föddes: jag får vara själv på sjukhuset medan F är hemma med Othello. Vi vet ju inte ens om tvillingarna kommer nu, men det hade varit skönt. Bara synd, som sagt, att man ska behöva oroa sig för att ligga ensam på neo igen. Det var ingen rolig upplevelse då och det lär det inte bli nu heller, speciellt som det är två barn nu. Men både Freja och Othello är vårt ansvar och då är det upp till oss att lösa det och får vi ingen hjälp så får vi inte. Förhoppningsvis behöver jag inte ligga inne lika länge som med Freja. Hon var ju så liten och hade problem med att hålla värmen och att äta själv och jag tänker att våra pojkar nog slipper såna problem i och med att de är så stora som de är. Jag hoppas det i alla fall. På nåt sätt löser det sig. Jag känner mig i alla fall fortfarande redo och inte rädd, så jag hoppas att det drar igång innan det hinner ändras igen. Tar det för lång tid kanske panikkänslorna kommer tillbaka och det slipper jag gärna. Så kom ut nu pojkar, jag är redo!